Werthers första och sista stunder för Lotta. · DIGI

NV^ .^!<^{a>^-2} H^s^FLa!^.

>^K^INKB

första och sista

Stunder

för

I.o^^.

Hl»t /ac^lWi? »'e^W 63° me^/emmo^/a//a

/a»^?^.

Tredje öktaoch förbättrade^Uplagan.

!^--?».

iUND 1796.

Trpkt

hos

^?105.5o«. I.I7??O2I.^O, pä des ^{egit Förlag.}

2

«3^u!

af^{Mottag tacka kön,} Mild

som

^{dagen atbehaga,}

Om

som

^{I^otta atbeklaga}

V^srtkershärda ^olycksrön;

Du

som

^{icke kunnat glömma}

Hwad han för sinI^otta qwad, Dä han ^omdesi^{karlek bad,}

Ochsörtwiflad^{gick ästad,}

At stt qwal igrafwen gömma.

Lotta kan det ej fördömma.

Las,

som

^hon,lar ömhet ^ömma,

Digtilhöra deffa^blad.

—

"

—

>^M2^^ "Wl^c»»

Företal

^til

första

^Uplagan.

l^apliniZ

^{sagesunder tårarpä det} örnastewärdat^Alexis

-^-^

grift. Dahan^stagadeshwad han ^{der gorde,}

swara-

dehan^:athangöt olja pa en^N)änsgrafwärd

,

_ochat det ickeskulle^{betydanågot.} Deffe^{bladerinnehålla nägot}

om VVenkei-8 lidande för^{I^otta,nägot,}

som

hörer^til dest

Grafwärd,_ellerhwad^manhälsiwil kallat. Ty om nägon frågarmig,hwad^detar,har ^{jag, ejannat at}

swara,

an det med wan:^atdetickestal^{betydanägot.}Menhwad

Werner ^ar,detkan^jaglikwalicke undgä^{at nämna,}ifatt

nägonstullehedra dcsia ^{blader med} sin genomläsning

, som

ickekandthonom. Under det namnhar^{(^rl Wilkelm}

.seru-

lalem, den bekante ^Son,blifwit'^bekant,sedan han^{paetolyckeligt}satt silttat^sinalcfnads-dagar. Hans les-

nadsomständighetersä^wal

som

hans^olyckligastut har ^Doc-

tor^ot^euti Weimar gjordtbekant,_{uti en}bok,

som

hankal- lat: Leiden des jungen >Vertliei-8

,

_och

som

^genom_Herr

l^onti-olleur dranl^näs försorgi

Stockholm

^efwenpä swensta

spräketbliswit ^utgifwen. Denna^ungeJerusalem hade uti

Wolfenbuttelanträdt sin^borgeligalefnad. Hanslistiga wett

och ^insigter, hwarmedalla andra wackra egenstaper woro

förenade

,

_wisadesignästanuti alt. Uti en ynglingshjerta om 2O ar, beundrade manälderdomenserfarenhet. Han kände och tänkte. Han ^{war warm}ochwarksam^{;och ibland} mennistor mennista^{:menuti en}stor^själfins ^{intetmedelmat-}

A 2 tigt.

tigt. Närden listiga ^dnst,

som

^ledertil sullkomllghet, ös- werstridit^singrans;nar förnuftetsledosijerna under sinlig-

hetens

^{dimmablifwitbortgömd:säar,}jämte högbenaf^war

lycksalighet, en djup^brant; ochfallet

—

_{ar snartgordt.}

Jeru^lemhade fattat en olyckelig tilgiswenhet för^etFrun-

timmer,

som

war wardigthans^ömhet,men

som

han^{ej kun-}

defä^{aga. Det hjerta,}

som

han hade^{rättighet til,}mäste hon stänkaät en annan. Det war^{ejförlusten,}utanomöje- ligheten,at kunna bom densamma,

som

^sörfölgdehonom. För äranbchöfde han^{ej at}strida. Et dygdigt hjertakänner ej andrarörelser^ande,

som

^{medhennekommaöfwcrens Men,}

för^olyckanbchöfdehan^det. kunde ej längreleswa.

Han^warejmer Han blef^VenKer. Han^dog.

— .

Frågaej,Läsare, widare. Den handen,

som

^{ej mer war}

sin^egen,afbröt^{etblomster, innan}höstenfick ^borttagadetz

blad.

Lnnd^{den i}Martii

1786.

Wertker?

Frieri.

H DU som

^detta

^bröst

^uptander

Af

^{enokänd lagasmagt:} Du

som

^{köldieldförwänder,}

Gerdupä dethjertat agt?

Som

för

^{Dig, minIris,brinner,} När

som

^{dagensStjernagryr,}

Ellerstugganjorden

hinner.

Skal

^{jagtromit qwalDigbryr..-,:}

A 3 Nej

6

«<-^U^-«-

NejminOrodig ejrörer:

Denblirblott

för

^detta

bröst.

Mina

suckar

^Duej

hörcr

^:

Qwal

och smarta

^blirmin

tröst.

Blott^en

stäkt af

wadrens anda Kringmit tystalagerrörs, At^{sigmed en}tankeblanda,

Som ^{gar bort06)}äter

förs.

^:,:

Du bär ^{ej etMarmor,}hjerta, Du^ejklippans

hårdhet har.

Dock^{dukännerej densmärta,} Som

för

^detta

bröst

^{blir qwar.}

Du

har

^{sägrtng,atbehaga;}

Görsjagdermedlycklig

mer.

Nar^jagämne

har

^atklaga,

At Duejmin

önffanser?

^:,:

Hwad

^ar

ömhet som

blott särar,

Och

borttager hopp

och

^mud?

Jo!

^eneld,

som föder

^tårar, Menej

stäckes af sm fiod.

Hwad

«<-«U^^

₇

')

Hwad

är skönhet,

som

^{blott wacker}

Detta^qwal,

som

^{Själen tär?}

Jo!

^{en Sol,}

som ^Jorden

^räcker

Ntur ^moln

och fasa

^{bär. :,:}

JagDig

sag:

jagDig tilhorde;

Men^war

dös för Himlens

^bud.

Den

för

^migDinblick

först

^störde, War naturensdoldaGUD.

Widmin eld, ^eneldsig tände, Som

frän

^wredastyar brann. ") Jaggaftröst,mensjelfej kände

Atmin^egen

tröstförswan.

^:,:

Som enlott, denmanejäger,

Och

^{denRosblottögat}

ser

^;

Som en Skatt den

handen

^wäger.

Men^ejnågonwinningger;

A 4 Som

Den

som

lasit^ertKei-8^{lidande, larererinrasig, at} första^gäng

som

^{Wettker gorde} sit besök hos^lottas

Föräldrar,upkom en owanligasta,

som

satte hela^Sall- siapet_i

förstrackelse.

,

««-^U^->5 8

Sometljus inattensgömma:

Sä

för

^tankan

Iris ^syns.

Hwarför

^{kanjag den ejglömma?}

Ashwars

^bildmit

bröst

^{borttynS» :,:}

Näri

flor

^{Naturenprålar,}

Afsin

^lättatjusning rögd:

Sig min

Iris för

^{mig målar}

I sin mildhet och sin

^dygd.

Jag iFoglenstoner

söker Hennes

^ljufwatal,

^{och röst:}

Menmin

sorg

sig

endast

^öker,

Och

^{en stugga blirmin}

tröst.

^:,:

Ejmin

Iris

^godhet

felar:

Hon

^{bar deri}

Himlens

^bild;

Men ^detöde,

som

^{den delar,}

Haller

^mig

frän Henne ssild.

Denna^Eld,

som för

^{dig lagar.}

Ej

af

dygdens lag fördöms;

Dock,mit straffar, at denplägar, Somokänd

och

^{ejuttöms.:,:}

Hwad

>H«I!!!-^HI!!^H' 9

*/»

'/"

Du

Hwad

^{minatra wilförnöja,}

At dit Sällssap äga fa;

I

^{enblick,dithjertaröja;}

I

^etorddin

Godhet

^na:

Dettaalt^etband^uphäfwer, Som

af offuld laster

^gör;

Som^enmenläs

frihet

^qwäswer

Och förblomster

^törnen

strör.

Wore ^jagdet

wästan

^wader,

SomobuditnalkaDig;

Och

^{denFogel fördigqwäder}

I

^ditrum

och

klagar sig;

Jagmin

drift

^dafinge lyda.

Tildit glada

hemwist förd.

Ut for^Digmin

kansta

^tyda,

Och, kanjke, af^Digbli

hörd.

Digdetbandej

hinder ställer.

Somen

Faders

^frugtangor.

Han

^{denDom ef omildt}

^fäller,

Som ibojor

frihet för.

-H^U^V»

10

Du

har lof

^atgodhetaga.

Jag

har lof

^{atlyckligbli.}

Dig

hör

^tilat

simet

^säga,

Som_{du ger}mit

Frieri.

^:,:

Wertker

-5-^iue^^-

Fragment öfwer ^Tiden.

WulluB äolor ett, _{quem non} lonFingui^2B temporig mi.

nuat atl^ue ^malligt.

magt,

som

^{iditmärk blott}

^{syns och}

^{pa altrar.}

Du,Tid,

hwars

^{milda lopp}

och

^{wäldealltingnar:}

Mansäger, at dualtförtärer,

hwad

^dusöder,

Forstörer

^ochgerlif;

samt lhroner

^bär

och

öder.

Maswaghetnekadigdetlof,

som

^{dig tilhor,}

Och

^sorgligtropa ut det onda

som

^{du gör;}

Mafeghettryckas ner

utaf

^{din tunga}

börda.

Sin hugnads ^grund,

sm

^ro,

sit

^hopp,

sin fällhet

^mörda.

Jagwördardina^{rad; du}

krast och

^lindringger.

När ^{jagitårarstöljs,jag}

af

^dig

tröstad

^ler.

De

sar som

^ingenörtoch läkedomkanhela,

För

^{demdin dolda}

hand

^kanhjclo

och lisa

^dela

Du^{urdin mörkanatt,alt}

hwad som

^{kommit, gjordt}

Frän

^werldens

^första

^dar

har

^mandin

wishet

^spordt°

I

en omätlig längd

af

^stiften,

som

^duröjer;

As

dinaGudoms warkmintankesig förnöjer.

När^Skaparnmed

sit

^ordutur

sin

^willaS

siod

Befalte .

^allling

^,

^{ga, dukring om}

honom stod

^Uti

Uti enljustig^rand

och som

^{enTärnatjente,}

Millioner werldars

här

^{du ar}

och

^{dagar länte.}

Sendenna

stund

^dualtpädina

cxlar

^bär.

Dit

lif as

^Seklertänds. Dig ingen ålder tar,

Din

Trohet har

^{dig gjort tilewig}

Härskarinna.

Dinsiod,

som

^aldrigtöms,

stal

^{all tingsödenhinna;}

Men

hwad som

komma stal,du

endast

^giffa

far.

Din^{domej qwäljas}bör. Du sär^mig okänd^gar.

At

första

^{dinarad, detförwettduej gillar.}

Din

förbchälna

^lagminstjernas stig ej _willar.

Hr

^du

af sorgers

mängd

och

^{ängstans marterfölgd:}

Jag i^dittysta^loppen

säker

^hjelp

ser

^dölgd.

Bak^ommit laga tjall

har

^{du et}läger slagit,

Et^djup, därgiömstansGud

sit

^mörka

hemwist

^tagit;

Där ^{gömmerdumitqwalutienewignatt}

Och

^rycker

sram

^detmal ^du

för

^minorosatt,

Din

hand

^{iwallmogljustmit ögaigenlyker,}

At

hwilans ^wallust

^na,nar dagens tyngdmig trycker.

Sen jagdin

huldhet

^rönt,

^för livset

^orogömd,

I sömnens

^ljufwa

^{famn af}

^{nödenwänligtglömd:}

En

sol ^af

^hoppet

^förd

^{mignyastrålar}

stanker

Mt wärk^tillåterej,at jagpamödan

tänker»

Dci

12

««-^W^-«'

¹³

Det onda^med

hwar stund

^etsteg tilryggatar.

En^{punkt,etögnablickenbättrelycka}

har.

Sä^{du enModer} war,

sran

^{det j} lifmet kände.

Sjrlfli'wets förstaljusdu meddin fatta tände.

Da jag^et stoft,et granduti mitämnelag.

Med^{diglagreddestil,}

och

^{dagoch ffapnad jag.}

Da^{iagoskickligwar}ftr:iustig frögdat niuta,

Orolig,späd

och

^{öm,atklagcnstårar gjuta,} Emellan Ammans

bröstcch sömnens

^{milda frid,}

I

^lindans

^stutna

^{band du waggar}

^fram

^mintid.

I

^bindlen

^af

^{digledd tilro}

^och

^nögdalekar.

Jag njuter

känstans

^{lif. Dumigdenlottej nekar,}

At^imit joller glad^ej weta

hwaddu hr

Uti^{ditframgångs}stöt,

som kanske sorger

^drar.

Närmigutlatenhet,enb^.rdoms yra,

risar.

Ger dumigroigen

och

^{mild dinanger}

wisar.

Jag

söker

^{ejmitbröd och}

finner

^{det med dig.}

Mit

lif

^{ärseglenslikt,}

som harmlöst

^{närer sig.}

Som^liljan

af

^digkladdpa

faltet

^fägring

winner.

När

honutaf

^dig

^född

^{tillängredagarhinner;}

Sawäntar ^jag

af

^{diget merastadgat wal,} När^iagdetbärakani^{enförnuftigsjäl.}

För

««^W^-»

14

For lifwees

^{segelfart,jag}börmit stepp tilreda;

Duredantecken^ger;

hwad som

^mig

här

^{kan leda,}

Jaglära

far af

^{dig;Du ger}

förstandoch

^welt, Du^ger

erfarenhet

^{idet jaganej}

sett.

Hwad

^{jagidag ej wet,imorgon dumiglarer,}

Och

^{med mintankashögdnyttnöje mig}

bestärer.

Mit

lif

utwidgar sig. Mintanke

tilwäxt far.

Och

^egna

föremal

^{med denmin}ungdom nar.

At_deliwerldcn^ta, atbrödrarswalgangömma;

Det ärmin lust, minro. Jagkanmigsjelfe/glömma Msd andraswäl

förent

^{mithjertaslycka}är.

Jag manlighetenslagi_mina ådrorbär.

Jag

stalt

^{at wara}

född

^til

manffo.ratt och

^heder, Med tiden^mertiltari^dygd, ismak, och

seder.

Jagkänner^mermiför. ^{Jag andas}

lifwets

^roar.

Jag gläds.

I

^delarmig

och

^{noj?tmedmig gar.}

Men

ach!

^{när källantöms}

hwaraf

^min

salhet

^flyter.

När^swaghet

särar

^mig,

och straffets stund

^inbryter.

När

Nästan

^ödetbär,

ssm

^{migock tryckerner;}

När Jagmigockmin wän^ej någonräddning

ser:

Hwem

^ärda

som

^{mit qwalochängstansmoln}bortdrifwer;

Somskymmerbortmin^dag

och

^lyckansgrund

nedriswer?

I°:

4-^W^-^

15

Jo!

^{längst wid}

himlens

^brynendolder stråle^gryr.

En^stjerna

honom

^bär,

som

glädjens budffap ^tyr.

Hur

ljufiigärdcn tröst,

som

^hopp

_och

^{längtandelar.}

Det ^är

af

^{tig, oTid!en}

stänk

^{nar något}

felar.

At ^jag wärderama denSol,

som molnfri

^ler,

I swarta

^{bäddarhölgdjag}

henne ^af

^dig

ser.

Du

sommarns

^{ljufwadag til}andra werldarsänder,

Och

^{tilmigwintrensnattpa}

frusna

^{arlarwänder.}

Til

16 «<-^A?-5

Til

ä^LLKI'

pä detz Bröllopsfäst.

?^it

^{hupp,minWän,}

fullbordat ar.

Du^gar förnsgd,^atlagrar

skörba.

Ej de,

som

^{Hrclystnanskär,}

Och

^dårarisin^{yrsel wörda.}

Där^ära,

ostuld fäst sit

^bo, Där twännehjertan

ense ^tänka.

Dar^dygd

och ömhet

^likablanka

I

^{manskap, redlighet}

^och

^tro,

Wil^nöjetsGudsit^tempelbygga, Digdärmed

mildhet

öfwerjkygga

Ul^ en

önskad

^lyckasro.

»

Om ^jagbland^myrten

fmst ^satt

^andas,

Med

Nasos fulle

^paminlott.

Min

sang af

^kärlek

ffulle

^blandas Med^gracerutanRomarns brott.

Din

««-H2^->» 17

Din

F'st

^jag

stulle

^wärdigt

fira

Med^nölen,lekar och^bchig.

Jag

stu^le

^{ockDi>,Högjo}

zira

Med

blomsters

^jlordpa denna dag/.

Mendet är^Dig,

som

^myrtenpryda

z

Da jag

ftr ^numrens

^kulnadar,

SerDu^en

himmel

^mild

och

^klar:

Jagkan

derfcr

blott, DaphniS, tyda

DendeljagiDin

sallhet

^tar;

Blottöma^{wänjkapsdristenlyda,}

Och

^{ge de}

offer

^wänskap

har.

Etlandst^pingen

ffönhet

^äger.

Om manej stga

far

^enWan:

Den^{parken »»}

se, _{hur ston}

ardenl

Här offuld

^walt

sit

^egetlager

--

Min

sillhet

^{intetöswerwager «—}

Sa Philosophens hjerta

är.

Det^kanej

ensamt

^lyckligt

wara.

Omdet ^ejdartil witne bar Un enWan,

som

^lärtat

svara

Motlagen,

som

^ej

^swika

^plar.

B

Om

«^H^-«.

18

>

Om

^{odet gett mig}

Prinsars

^lycka

Med ^{makt at tolka hjertats lag:}

Hur

^nögder

ffulle

^{jagmig tycka,}

At ^{Digmed andra}

offer

^smycka,

An ^dem jag bär i

deste

^drag.

Dock detta alt mot

hwad

^Du

^känner

Ar föga wärdt. Du^{däråt ler.}

Du ler ^atrang,

men

^{ej at wänner,} När Du Din^Phyllis

för

^Dig

ser, Hon

ⁱ

sin

^{milda dygd althyser,}

Hwad

^äran

utaf

^{kärlek rönt,}

Hon

öm ifägring

for

^{Dig lyser,}

Och

^{bar ethjerta lika}

skönt»

Som hyacinthen blygsamt prålar

I

^{ängen dold bland}

^blomstrens

^hop.

Sa sig

dch

^{gömdawärde målar,}

Och sinnes

^{utan egit rop.}

SkuDina ^{dar ej ljust} förswinna, Säg,Daphnis, _daDu ^{äga fatt,} Alt

hwad

Dig wärdigt war at

finna?

Du

har

^Din

önffans fullhet ^nät.

En

19

Enlycka DuDig sjelf

har

^gifwit;

En sällhet,

som

rivaler känt.

Den ^{är ej} teknad pa patent:

Ej Kungars

hand

^den underjkrifwit

Och

^höganåder genomdrifwit:

Ty Dig sörtjenstenden tilwänt.

Din^{dygd, dithjerta}

henne

^närde,

Da Duwid

Thcmsens stolta strand Och

^{ide gamle}

Frankers

^land

Erfarenhet ^och wishet

^lärde.

Du tänkte

för

^at

blifwa

^wis'.

Du walde

för

^{alt lycklig}

blifwa.

Ej Hippocraterkunnatgiswa Den ^{Guda«lott, du nu gett pris.}

Den

stal

all ledsnad

frän

^Dig

drifwa.

När ^jorden brans

af

^köld

^och

^is,

Dig Sommarns ljufwa dar upliswa, Dig wäntar Nöjenswäna ^tropp Bred ^wid Naturens milda

sida.

Du är

desi

^älskling

och detz

^hopp.

Här

^{wilDig Hymen}

kransar

^wrida

Och

^täcka

frukter

kring Dig sprida.

B²

S«

«-«US»S

20

Sa stynda _i

sa

^{wackert lopp,}

Dem ^under

Omhets>wälde

^bida,

Där Duwalt

Astrild

^{tit Din Kung}

Och

^{Phyllis tilDin}

Herstarinna.

Du

skal af

^{andra hyUning winna.}

I ftere

^leder

rast ^och

^ung

En ^{wacker Telning}

stal

^uprinna,

Och sen,

när tidenblir Dig tung,

Din^{dygd ock Ära Dig påminna.}

S/elf

^{Kärlek Dlg iborgen gar.}

Med

Aesons

nya ungdoms ar Din lefnads

afton

^blirDinwar.

I

^{wett,i tankar,}

stämt ^och

^nöjen

I

^Enighet

^och Ostulds

^nöjen

Dinrenalaga

tilwäxt far.

ial wanstap denna

stads

^uphöja.'

Din öma^Själ

desi

^{lagar bär.}

Dest känsia

^nöjets

himmel

^ar.

Dit band

deras stal

styrka röja,

Och

^Gudars

stllhet

Dig förnöja, Jag iDin ^{walganq wara} kär.

Mertker

«-^U^-5

²¹

V^Eltker til I^ottH.

A/^Fee.

JA är wil^du

håra

^{up et}

siitit

^hjertanaga,

Du k.'raQwal,

som

^migigra,wen

sänker

^ner?

När

siar

^mig

-ödet

^ej? När^tröttnorjagat klaga

I

^tårarsfiod,

som

^ingen

ser?

Nar wiker

frän

^mitbröst,en

strid asked ^och

^plaqa?

När^siyktar

känslans

^magt

^for

seqren iminsjäl?

När

röswar

^{mig ejmer minkärlek}

och

^minlaga Förnöjsamhet

och

^{altmil wäl?}

Förgaflves

söker

^jagmig

för

mit öde gömma

Och

^dennaEld,

som

^{sigemotmit wäluprör;}

Som

^dygd,

fölnuft ochharm. och stalchet stads fördömma^

Och

^{likwälalt mitlugn}

förstor.

ODu,

för

^{den mit}

bröst af

^längtans

hetta

^brände!

Af

^{digdet ur}

sin

^{drömochungdomwaktes up.}

Hwarföre

^{närde migdin blick,}

som

^sigbortwande

För

^{ewigtmed allro}

och

^hopp?

ib 3

Hwar-

-H^L^-^

22

Hwarfsr

^{lätdu din}

hand sa

^ofta

af

mig dragas, Tryckttilmit ömabröst,

som

^mera

^deras

^brann?

Hwarsör

^lätdu

sa fritt

^densötma

sran

^digtagas,

Som jagpädinaläppar

sann

^I

En^hemligmagt,enEld^{sigutiSjälen}röjde, Somundermanskapsnamn

hlttils

^förborgad

war.

Jagkände.—

Hwad?—

^En

^kraft —

_Enoro

_som

_förnöjde.

I

^{plåganjagän}

wällust

^tar.

Ren

snärd

ⁱ

Astrilds

^{band, jagtilDig}

suckar sande.

Mig tjusteDit^behagmedhemlig dragnings

kraft.

Mithjerta imigstog, när jag olycklig kände, Atwienlika

känsia haft.

Dockägde jagmin ro! ^jagkände änejsmarta,

När Attonsijernan mig

frän

^{dinaögontog.}

,

Denlyckaat

som

^Din

^fa

^{lämnaDigmithjerta,}

Anejmin^{ärelystnaddrog.}

Mm

<S^WV--5-

²³

Men^nardin^ljufwablick_{sig ner}i^själensankte;

När iförtrolighetdin barm sägshojs sig;

Pch

^{ät dinÄlskling dudinrenalaga}

stänkte:

Ejwänstapblottdagastat dig.

Det^hopp,

som

länge qwaftejwagatljusa

hinna

^;

Det

stolta

^hopp

blef

^{djerst. Det}

föddes

^ur

sin

^natt.

Jagkända

hettans

^{glödiminaådrorbrinna.}

Du warminwerld

ochhela statt.

Du

sielfwa

^glädjen

^sag

^urminaögon stråla, Tildenna

falsta

^rodu muntrademigopp.

Mit

^hjertatorde

fritt

^siggenom

suckar

^mala.

Din

harm

^ej

hämde

^deraslopp.

Et

lisas

^kärlek

fullt

^{jagiminyradrömde,}

Hwarat

minbildnings

kraft

de

stönsta

^färgor

gas.

All^{fåfängwinnings}

fiärd

^{din ädla}själ fördömde,

Och

^låghetduej

wiste af.

B4 Pä

<5-sWSV«.

24

Pa

^lättawingar

strd

^{en warmed}

snabbhet

^ilte

I

^ljufiig

_druckenhet

min^tjusta

Si«l förbi.

Blott lätta

suckars

^{troppihjertat}

hiltilshwilte.

Hn

^war

_fir

^swartguk

_harm

jag

fri.

Blcnd

^unga

lindars dust

^jag

sikte

^mln

^Herdinna,

Och

Näktergalarssängwanlystnaöra

wann.

Den

^siugnm, atengängmed otro

henne finna

Mit

sikra

^lugnej

störahann.

Menlyckansdrsm

ssrswin.

^Minl^atta ma<?e

stinka

Sitbifallac detband,

som

^{gammalwanskapknör.}

swor ^detz

^{mun, at}aldrig nansi?,kränka

Dentro

Hon första

^gängnu

bröt.

Han,

^l.otta,

H^n

^åtnjöti

detza stlla

^lågor

Den

liufwa

^ro,

hwars

^{h.^ppmit} hjerta fangstadt

höll.

En

^trogenkärleks lön,

blef

^migen

fiod af

^plågor.

Sen

all^{minlyckasbygnad}

föll.

Tre

««-«US-«> ₂₅

TregangorWarensMajl, mlgtycks, ilorgeklcder, Sen^oetta

oöcs

^{ns bud,mitdystia tjäll}

bchkc.

Tregångerkkilo«el, *)

som

^om

si» smärta

^qwäder.

Mit^qwalmeo

sina suckar

^ökt,

För

^dagensöpna

falt Hon

^nattens

ffooar ^{walde^}

Da^hon,

som

^jag,

^as swek

^{")silödetogemot,}

Här

^tyder

hon sm

^{harm, det wald}

^{som henne}

^qwulde

För

^wara

sär ^fins

^{lika bot.}

I ^{sorg och}

ensiigh?r jagminaplsgor_döljer,

När^dagens

fackla

^tänds,nar

hennes

^{ljuS ar}

stackc.

E.»

irrad

Phan^sie

ⁱ

widh^t

mi, förföljer.

Mil» klaganbärbloc

wädrens

^jttckt.

B 5

») Sevviölisabelom^pbilomele.

"*)Författarenkan icke wal ianledning

af

Original-Ro- manenkalla^dettaswek. Hanlärer likwalbafwa^dettatiz

<ln^ursagt,athan^undersi^twtstande^{iTystaOrterna,}dä sjelswahändelsentildrog sig,tagit dettamedmera,

som ses as

det fsregäendeaf^derasberättelse,

som

^nogakant

omständigheter.^Tybet^aroekant,atDl.<3ör!,e,

som

miZtankes hafwablandat nägot inaf sin^egenHi- storia,uti

ätMiHt

^gått

iftän

^wälkeliga

händelserna

An

26 ««-^Ä^->->

An modigt

söker

^jag,atEldens

flamma ^hämma,

Anärmigorons gift

och

^min

förtwiftan

^kar.

Snart

stal

^{en wänlighand,}mit lopp,mittimglasstamma,

Och

^{ge detlif,}

som ^sorg

^ej

^tär.

Natur!DinSon^garbort.

Han

^dinbefallning följet.

Närduat

honom

log, glömejden

huldhan

^njöt.

Glöm, I.otta, ejdenGrist,

som

ock din karlek

döl/er.

Mingrafjag

funnit

^iditstöt,

lef

^afwenewigtwal! Min^ungdomdig

förlåter.

Du drömmarswäna flock,

som

^{minindbilning drog.}

Fsrstingrens

som

^mit

^{stoft. Ost}

^{mangenwänbegråter.}

MedEder^nögtmit^hjertadog.

>Verckers

27

Wclckers Bref ^til sm ^{Wan. *)}

dig,min^ömmaWan,mit hjerta tilstygt^tar,

<^-^

_Du

_af

_{min olyckshögdenädelpläga}

_har:

Dulider

af

^{mit qwal, du delar mina öden,} Du

älskar

^{an en Wän,}

som

^suckar

^efter

^döden.

Uta» ^bekymrens mängd, förlorad,magtlös,

swag,

Ai ^{brottstig längtan} full, jaggråter bort min dag:

Jag fåfängt bjuder til at

sömnens hwila

^winna,

Jag ^upstar frän min

sang

_at plågan återfinna;

Jag

siumrar

hastigt in, jag tror mig famnta an

(^riotta!

—

_Gudar

hwad? —

_beklagamig

minWänk Se

har

^{er Warelse,}

som

^{Kärlek grufiigt}

^särar.

Som

snart sör ^känsior

^dör,

som

^{badar uti tårar.}

Hwart han

Olycklige! man dig din dårskap styr^

Nar

känslofull och

^öm, sörwirrad, häftig, yr, Du ^{dig med ljufwa steg i}

framlids

mörkret kastar, När pä din undergång du

obetänksamt hastar?

O Gudar! om min Själ,med måttlig

sallhek

^nsgd,

Ejmed

sit raseri förtärde lifwets

^frögd;

*)

Af

^6.

DZ

«e-"U^-«.

28

Ds skulle Himlen

^{migmed lugn}

och sällhet ^{lsna^}

Da af Man ^jag

fick

^{en wänjkcpröna,}

Sa dyrbar

och sa

^ljuf

för

^mit

och hennes

^wäl;

Men ^daideras

hus

^{jagmed enuprördsjäl,}

Och

^{utaf oro tärd mit egit lynne särar;}

Desi

^{Man blir}

miKtänksam och hon

^förgas

af

^tårar,

När jag til^deras

hem och

genom dörren gar:

Jag mulna blick med

smarta

^möta

far.

Min

fordom

^{ömmawän nu}

^för

^{mit sälljkap}

fasar.

Han

^gitzar til den eld

som

^imit

hserta rasar;

Han

^mer

och

^{merakall emot}

sin

^{maka ar,}

Han

^{märka lär det qwal}

detz Hngla-hjerta

^tar.

O GUD! jag brottslige

stal ^oeras sällhet ^störa!

Och

^{den jag}

älstar

^{mast, sörtrykt}

^och

plägad göra.

Med

hwad

förtjusningshögd^jag

henne ^stundom

^hör,

Nar ^med

sin

^lätta

hand hon

Opkei strängar ror;

Och

^när

hon

^wil

sm röst

^med

detza

^{läten para,} Min ^{Själ med}

hwarse

^{ton tycks up til}

Himlen fara.

Med ögat

fullt ^af

^{grät, med hjertat uti brand,}

Förtjust

och

^{utom mig jag kytzer}

hennes hand.

Hwart

«<-M^->» ₂₉ Hwart

^ögnablick

ss hust ^och sa

^{Gudomligtsmakar,}

Ac

for detz

njutande jagliswet ^glad

försakar.

Men

Himmel

^{när igen jag}

henne

lämna skal, Min^blod

af

^{lågor tänd}

och

ⁱ

^fördubladt swall

De

starka forsiar

^{lik igenomhjertat bryter,}

Och ^qwalet imit

bröst

^{med Wildjurs läte ryter.}

Jag

tarfull

^{da minwäg til mörka skogar tar,} Min

fot fortörnens

^tagg

e/

^{någon ftugran}

har:

Fsrwillad

^{utanhopp jag}

fram

bland grenar tränger, Til

desi

^{etKjärr,etBergmin}djerswa jramftrtstänger.

Jag dignar magtlös^{ner med} trott

och särad fot.

En

sten af masia

^{hölgd tar da min Kropp emot.}

Jag

siumrar

^{hastig in}

—

_mig

drömmarnsförskräcka, Tils manen hög

och

^klar

formar

^{mit öga wacka,}

Jag da betryckt

och

^{tung tilStaden återgår,}

Och utaf

^{oro tärd min}

sorgsna

^boning nar.

Hwart

^{han,minömmaWan,kanödetswaldmig}

föra?

Jo

Döden, Döden

skal

^{pa alt en ände göra.}

Uti mit grymma qwal jag dock ^den

lisan

^har,

At

kasta

^{an en blickuppa de sälla dar,}

Da

S-^D^-,5

30

Da hjertat oldriq an

af

^{egna plågor blödde;}

Da alt

hwad

^ögat

^sag

^{i Själen}

sällhet ftdde.

Hur

gick jag glad

och

^{nögd til}

Walheims

^gladatragt,

Förtjust _wid hwarje steg

utaf

^{Naturens pragt!}

Jag aldrig

ledsnad

^{fann, at}

se hur

Barnen lekte,

Hwad känsia

^{imit bröst,när de}

hwarandra smekte!

Jag än

af

^{hjertat log at deraslek och hopp.}

Och

^{glad mit}

bifas!

^{gaf tilderas djerfwa lopp.}

An ^med i

hand

^jag

lofwens

^{skugga sökte,}

In

^{under iindarne,}

som ^sina

^{grenar krökte.}

Achlnar tilKällans brädd jag glad

och

yster lopp, At

isran

^Staden

se

^{de muntra}

^Flickors

^tropp

,

Som

fram

til Källans ^{kant med}

sina

käril trädde,

Och

^{under wilgen sigmed}

hundra

^{uptag gladde!}

Nu up tilKlippans hogd jag

förr

^med

wällust

^gick.

Och

gröna dalars pragt med tjusning

städa sick.

De Skogbewärte Bergmot Skyarne sighögde.

Och straxt

^{wid deras}

fot

^{den klara an sig bsgde,}

Uti

hwars

^{spegel jagde ljusa malnen}

sag;

Mot

Himlen

^{gungade de} höga stogars ^wag;

När

Aftonwinden

^{dem medkylig anda rörde,}

Jag dai

lustens

^{rymdNaturen qwäva hörde,}

Sa

31

Sa

lfuf och

^drillande

^frän

^{iärkans glabss bröst,}

Sa

sträf

^och

surrande

^uti Torndyftens

röst.

De lätte ^Myggor

fram

ⁱ

lusten

^{mnntert trädde,}

Och

^{sig wid Solens ljus}

och sista

stråle ^gladde.

Ach! hwad

^min bildnmgskraft förnyad styrda

fick!

Min ^{tanke hög}

och

^djerfkring

Jord och Himlar

^gick.

Hn _Himmels

^höga

och

^Berg,dem ewig

snö

^betackte,

Mit ^hjerta och ^min

syn förtluste

^och

försträckts.

Hn

^under mina steg ^enöpnad afgrund lag,

Hn

^{moln i}

wäldsam fart

^jagpämig

störtas

^jag.

Jag säg

hur

^{Foglame *) sig uti rymden rörde,}

Jag deras

Harmonie ^{och sialta}

^qwäden

hörde.

Mit ^öga ända ner i

Jordens stöte hann.

Der ^jagNaturens

lif och

^dolda

krafter fann.

Ach hwad

^Naturen

full af lif och känfla wimlar.

Uti den

minsta

^{ört,iJord, iHaf,i}

Himlar!

')Uti endel

Handstriftcr har

^jagsedt läsas:Stjernsrna,

som

^{gjörmeningenmerapoetisk.} Detar bckam,huru

?law och flere afde gamle pästatt, atHimla-krvppar-

nes

^gängochrörelse^utgörensörtrasseligharmonie och Mllsiqlte.

GUD!

<SSHH^VS

32

GUD!

Mlchers^widd> öch

^öknarne

bebor.

Mot

minsta

^wäs'Nd')om

och

^{ända lika}

stor!

Hwid Mänskans stothet

^dä

sia

^{lör mit öga gö^de,}

GUOi^mit

menffo-brsst

^en

fiästt af

^{Guoom tömde.}

Mci^nu,

hwad

^{ör jagnu? De yra}

känslors

trall Med mörkret förmin

syn,

med

fasan

^{imin själ.}

Ic»q makande

sörräis

^ock

för

min framtid

bäfwar.

Och

^Döden

för

^{min syn imina drömmar}

swäfw^r.

Nar jag för

första

^{gängmed tand}

och

^{eldad hag,}

Narjag.

—

_MinömmaWan

—

_{när jag}

_sagz

Ja!

^{när jag}

henna ^fick

^för

första

^{gängen städa,}

Hwad

^ostuld,

hwad

behag, sägs i

dest

anlet rada!

Hwad hennes ^sini

^waxt;

^hwad hannes

^ljuswa

röst

Förtjuste^denna S;a!,bewekte detta brö»'l!

Ai

sina

Syskons hop,

hon

^dafigs

omhwärfo wara.

Och

^glättighet

och

^wett

som

^Mor

^och

^Systerpara.

Jag

sedan henne sag

^{utiet munart lag;}

Hwad

^{fägring i}

^detz

^dans,

^hwad

^warde!

^Hwad

^behagl

Ach,

hur hon sina

^stegmed

Gudalätthet

^höjde!

Ach,

hur

^kring

hennes lis

^jagmina

^armar

^böjde!

Mit

-H^^U^s-

33

Mit^hjerta

henne

^{daenewig laga}

swor,

Och

^{det widWerldarsGud,}

som Himlame bebor.

Men

hwad

^jag

strax

^{derpa medhemlig}

fasa

^hörde,

At

hon sörloswad

^{war; detmig}

som astan

^rörde.

Försyn!

sad

^jag,

hwad

^ardin

mildhet

^och,dinnad?

Jagföga

wishet ser

^{idinadoldarad.}

När^du

har ömhet

^gedt

^och känslor

^atethjerta,

Hwi ^stal

^{detnetrycktbli}

af saknad sorg och smarta?

Endödlig, godeGUD, ^{(^riotta}

frän

^migtog;

Et^Hjsrtablott

som

^{mit kan}

alsta henne

^nog.

Förmätne!

^ejmin

suck

^{den wreda}

Himlen

^rörde.

Migkarkek mer

och

^meri

sina

^bojor

förde. -

Jag_til ^{(^rlott3B}

hem

^{förtjusadgick}

hwar

^dag,

Hwar

^gäng

fördubbladt

^säll,

hwar

^gäng

fördubblade

^swag,'

Alt^annattycktesda

isran

^min

syn förswinna.

Jag sägejNattens ftor, ^{jag sägej Solen}

brinna;

Jag

endast

^{tänktepa at}

snart

^{(^rlotta}

se:

Allannan

omsorg

sägspafiygten sig bege.

Men

Himmel!

^när

hon

^mig

^sin

Kärlek äter

stänkts,

Sigdettahjerta ^dai

haf ^och

wallust dränkte.

Hur

^jagwar

säll och

^{stolt, du}

föreställer

^dig!

At^säga

desia

^{ord:(^rlotta}

älstar

^mig!

C

i»

Ach!

-K^^,^?^

34

Ach

Ach!

^{närjagnjuta fattGudomligt}

sälla

^dagar,

Jag ju förmätet,djerstpaödtts

hårdhet

^klagar,

Fast

^hjertat

^brista

^wil,

^wst sorg

minsjälförtär,

Jaglikwälnöjenkänt,

hwars

^wärde

himmelskt

^är.

Oköllottawille^migendytzdjgk.':rlek stinka, Men

swor

^{widGudarneatej dtt}löltet kränka, Somwid

sm

^{Moders säng,wid dödmswredablick,}

Af hennes ^{hand och}

^{mund den}

sälla _sick.

Ac^ ^för

^en

sådan

^Ed,

som

^kundesjälen mörda, Jag ända^{twungenwar at}

henne

^{dubbeltwä'da,}

Jag

mer

än

männska

^{blef wid}

hennes

^Guda»röst,

Och brottsiige^{begärdeflydde} urmit

bröst.

Ju

^{mer jag}

henne

^säg,

och hennes ömhet

^kände,

Ju

mer sig Dygdens

lif

^{uti mit hjerta}

tände.

Jagaldrig glömmakan ^den

känstofulla stund.

Da^Albert,

hon och

^jagutien

löfrik

^lund

War^Wänffap

för hwaran

^med

ömhet ^fick

^förklara,

Just

^{dajagwarberedd atewigt}

stan

^{dem fara;}

Ren ^bak om SkogarnesigSolen^sagta

sänkt Och

^Warmannyh

sit

^qwalmiAftonkylandränkt.

»