Enligt Enström (2016: 25–26) finns det tre olika metoder i ordinlärningen: inlärning i kontext, inlärning med hjälp av ordböcker samt inlärning med hjälp av undervisning. Det finns situationer där det hjälper att analysera ordets olika delar eller att göra en jämförelse mellan det och andra ord som har redan inlärt. Det kan ske på svenska eller på något annat känt språk eller det finns sådana ord som kräver en mer aktiv handling, till exempel att söka ord i en ordbok eller att diskutera det med en annan
25
person, t.ex. en lärare. För dessa olika situationer finns det olika metoder som hjälper inläraren i ordinlärningen.
Inlärningen i kontext sker när ett ord används i vissa situationer och upprepas flera gånger och i olika sammanhang. Det påverkar också i vilken text och kontext ett ord möts, eftersom då är det lättare att förstå betydelsen av ordet. Det är också viktigt att det finns en möjlighet att förbättra sin kunskap genom att korrigera och komplettera kunskapen. Med detta kan nås den exakta betydelsen av ordet och det rätta området att använda ordet. Att lära sig ordet i kontext beror också på olika faktorer, t.ex.
hur centralt ord det är frågan om i texten, ordets längd, om ordet är abstrakt eller konkret, antalet andra okända ord i texten samt om det finns ord med motsvarande betydelse i andra språk som är kända till inläraren. Inlärarens nivå (nybörjare eller avancerad osv.) påverkar också hur mycket tid kräver inlärning och hur väl hen lär sig i kontext. Med andraspråksinlärare (i jämförelse med förstaspråksinlärare) finns det inte tillräckligt med tid att utbygga sitt ordförråd betydligt. (Enström 2016: 25–27)
Inlärningen med hjälp av ordböcker är ett fungerande sätt att lära sig ord, eftersom de fungerar som hjälp av olika anledningar och på olika sätt. Ordböcker kan användas både i produktiva och receptiva situationer (Se 5.2.1 om receptiv och produktiv ordförståelse) och de kan hjälpa inläraren att a) förstå en text, b) producera en text och c) lära sig ord. Ordböcker kan skiljas in i två: enspråkiga och tvåspråkiga ordböcker av vilka enspråkiga ordböcker är sådana som erbjuder mer information om varje ord i jämförelse med tvåspråkiga ordböcker. Enspråkiga ordböcker kan också ge mer omfattande kunskaper om hur betydelsen av ordet kan utryckas inte bara på ett sätt utan flera.
Tvåspråkiga ordböcker fyller under tidiga stadier i inlärningen då ett ordförråd som finns är begränsat.
Det är också en orsak till att det kan vara svårt att tolka en ordbok som är enspråkig. Tvåspråkiga ordböcker fungerar bra i receptiva situationer då betydelsen av ett ord kan utredas lätt och snabbt, medan enspråkiga ordböcker är bra om inläraren har mer information om språket. Hen kan också då utnyttja mer av de informationerna, t.ex. exempelmeningar, omskrivningar osv. om ordet som enspråkiga ordböcker innehåller. (Enström 2016: 27–28)
Oberoende av om ordboken är en- eller tvåspråkig erbjuder en bra ordbok en mängd information av olika saker, men det beror på användaren och hens språknivå vilken som ordbok är bäst för hens
26
behov. Några exempel på svenska definitionsordböckerna är Svensk ordbok utgiven av Svenska akademien (SO) och Nationalencyklopedins ordbok (NEO). För inläraren som har svenska som andraspråk finns det också definitionsordböcker som passar hens behov: Lexin-ordboken Svenska ord – med uttal och förklaringar och Natur och Kulturs Svenska ordbok. Skillnaden mellan de ordböckerna som är avsedda för förstaspråkstalare och inlärare av språket är i flera områden, t.ex.
grammatiskt finns det precis och detaljerad information om ordet i ordböckerna för andraspråksinlärare, medan för förstaspråkstalare är denna information inte så nyttig. Det finns också skillnader i betydelseinformationen mellan olika ordböckerna. Speciellt i ordböckerna för andraspråksinlärare är det viktigt att ha med flera exempelmeningar för att med hjälp av dessa kan inläraren få en klarare bild av både betydelsen och användningen av ordet. Det hjälper inläraren att undvika sådana delar i sin egen produktion som har en möjlighet att gå fel. (Enström 2016: 27–29)
Det vad behövs för att använda en ordbok, antingen enspråkig eller tvåspråkig, är att det kräver mycket övning. Det finns svårigheter som användaren av en ordbok kan mötas, t.ex. hen tar den första betydelsen av ett ord, fast det inte nödvändigt är den betydelsen som är rätt. De flertydiga orden med många möjliga betydelser kan vara svårare att tolka, eftersom inläraren måste veta det rätta sammanhanget och välja ett rätt alternativ. Det finns också sammansatta ord i ordböckerna, men det kan vara så att just den sammansättning som man söker efter inte kan hittas i ordboken, för de alla möjliga sammansättningar inte ryms i bara en ordbok. I sådana situationer behövs kunskaper i olika ordbildningstyper och att det kan urskiljas förled och efterled och med det kan hittas information i ordboken. (Enström 2016: 29–30)
Undervisningen spelar också en viktig roll i ordinlärning, fast ord för det mesta lärs in på något annat sätt än genom direkt undervisning. Läraren har en betydelsefull roll i undervisningen, men det är inlärarens eget ansvar att hen lär sig de bästa sätten för sig själv att lära sig ord och hur hen kan utvidga sitt eget ordförråd. Lärarens ansvar är att underlätta ordinlärningen och till detta behöver hen ha goda kunskaper när det gäller lexikonets yttre och inre struktur. Med dessa kunskaper kan hen t.ex.
presentera och strukturera ordförrådet så att ordinlärningen underlättas. Det finns inte tillräckligt med tid att undervisa alla saker separat. I stället för att undervisa enstaka ord behövs det undervisas t.ex.
relationer till andra ord och med vilka ord andra ord kan kombineras. För att lära sig nya ord behöver inläraren kunskaper i ordbildningsregler och det underlättar också gissning av betydelser av nya ord.
Andra alternativ för att lära sig ord är att fråga någon annan person. Det fungerar bra speciellt om den
27
person som frågar är nybörjare, eftersom nybörjarnivåns ord är enkla och har en klar betydelse, t.ex.
bok och skratta. Ett sätt mer att använda något annat språk som hjälpspråk är att översätta ordet i fråga. Det är möjligt endast om båda talar samma språk. Att använda engelska i sådan situation kan vara en risk, för då ordförklaring och ordförståelse kan bli bara ungefärlig. (Enström 2016: 32–33)
5.2.1 Receptiv och produktiv ordförståelse
Flyman Mattson och Håkansson (2011: 30) har undersökt termerna receptiv och produktiv indelning ur ordförståelses synvinkel. Den receptiva delen kallas också passiv och den produktiva delen kallas aktiv med tanke på hur eleven aktiveras under processen. Flyman Mattson och Håkansson (2011: 30) behandlar Viberg (1987) som har förklarat detta på så sätt att av dessa två indelningar utvecklas receptiv del snabbare och till det kan påverka en formell sökning som görs när ordet tolkas. För att hitta betydelsen utgår man ifrån ordets form. Med produktionen för sin del utgörs tvärtom, det vill säga ifrån en semantisk sökning, vilket får den formella sökningen att utveckla snabbare. Den här studiens koncentration är både på receptiv och produktiv ordförståelse, eftersom det finns olika övningar i böckerna som kräver både aktiva och passiva delar i elevens tänkande.
Pietilä och Lintunen (2014: 22) har också undersökt termerna med hjälp av fyra delkunskaper:
läsande, lyssnande, skrivande och talande. Talande och skrivande hör till de produktiva kunskaperna, eftersom eleven då behöver skapa något själv, medan läsande och lyssnande hör till de receptiva kunskaperna, för eleven inte behöver producera språket själv. Läsande och skrivande är delar av det skrivna språket och talande och lyssnande är delar av det talande språket. Läsande och läsförståelse kommer som resultat från komplicerade processerna och det är viktigt att poängtera att då är eleven inte fullständigt passiv. (Pietilä och Lintunen 2014: 22)